- av N. R. W. Geiker et al. (2018)

Introduktion

Fetma är förknippad med vitaminbrist och låggradig inflammation. Syftet med studien var att undersöka effekten av viktminskning på status av folat, retinol, vitamin B12, D och E samt graden av inflammation.

Metoder

Av 110 personer genomförde 85 (75 % kvinnor) i åldern 39 ± 11 år med ett genomsnittligt BMI på 33 ± 4 kg/m2 en åtta veckor lång lågenergidiet (LED). Serumkoncentrationer av folat, retinol, vitamin B12, D och E, C-reaktivt protein (CRP) och homocystein (Hcy) mättes vid start och efter LED.

Resultat

Vid start hade 8 % av deltagarna brist på folat, 13 % på vitamin B12, 2 % på retinol och 28 % på vitamin D (72 % hade otillräcklig vitamin D-status), medan ingen hade brist på vitamin E. Vid start var BMI omvänt associerat med retinol (P<0,05), och total och abdominell fettandel med folat (P<0,05); BMI och mått på fetma var positivt associerade med CRP (P<0,01) och Hcy (P<0,05). Hcy var omvänt associerat med alla vitaminer utom retinol (P<0,001). Efter LED hade deltagarna gått ner i genomsnitt [95 % KI] 12,3 [11,6; 13,1] kg.

Slutsats

Den åtta veckor långa lågenergidieten gav en viktminskning på 13 % och ökade serumkoncentrationerna av folat, vitamin B12 och D. Vid start var fetma omvänt associerad med folat och retinol och positivt associerad med inflammationsmarkörer.

Läs hela studien här (på engelska).

- av M. G. Mikkelsen (2011)

Introduktion

Kostrekommendationer vid behandling av hjärtsvikt går emot de fynd som ligger bakom den så kallade fetmaparadoxen. Syftet med studien var att undersöka om en viktminskning kunde minska symtomen på hjärtsvikt och därmed förbättra kroppssammansättning, blodfettsprofil och funktionsstatus och på så sätt påverka hjärtfunktionen positivt.

Metoder

26 patienter med fetma och hjärtsvikt (NYHA II eller III) inkluderades. De randomiserades till att i 12 veckor följa antingen en lågkaloridiet (Nupo VLCD: 700 kcal/dag + 100 kcal kompletterande mat) eller en konventionell diet. I studien mättes kroppsvikt och kroppssammansättning, blodfettsprofil, NT-proBNP, funktionsstatus och livskvalitet.

Resultat

Av de 26 patienterna fullföljde 18 studien (11 i interventionsgruppen och 7 i kontrollgruppen). Den genomsnittliga viktminskningen med lågkaloridieten (LCD) var 11,3 % av ursprunglig kroppsvikt, och skillnaden i genomsnittlig viktminskning mellan grupperna var 11,7 kg vid studiens slut (95 % KI: 6,8–16,6, p<0,0001). Patienterna som följde lågkaloridieten minskade signifikant sitt BMI (p<0,0001, 95 % KI: 2,3–5,3), midjemått (p<0,0001, 95 % KI: 5,9–15,3) och höftmått (p<0,0010, 95 % KI: 5–15,2) jämfört med patienterna på konventionell diet. Gångsträckan förbättrades signifikant mellan start och vecka 12; skillnaden mellan grupperna var 172 m efter 12 veckor (p<0,0005). Det fanns en signifikant skillnad i koncentrationen av kolesterol (p<0,0006), triglycerider (p<0,0100) och LDL (p=0,0265) mellan start och vecka 8. Skillnaderna i blodfetter var inte signifikanta vid vecka 12.

Slutsats

I denna lilla pilotstudie ledde en lågkaloridiet till en signifikant förbättring av kroppsvikt, kroppssammansättning och funktionsstatus hos patienter med hjärtsvikt. Större studier behövs för att bekräfta de preliminära resultaten.

Läs hela studien här (på engelska).

- av T. Christiansen et al. (2009)

Introduktion

Fetma, i synnerhet överskott av visceral fettvävnad (VAT), är förknippad med metabolt syndrom, vilket leder till ökad sjuklighet och dödlighet. Däremot är ansamling av kroppsfett i den subkutana gluteal-femorala fettvävnaden (GFAT) i allmänhet mindre förknippad med hälsoproblem och kan till och med ge ett visst skydd mot hjärt-kärlsjukdomar. Det tyder på att fettfördelningen, och särskilt förhållandet mellan VAT och GFAT, kan ha betydelse för fetmarelaterade komplikationer. Viktminskning som främst påverkar VAT-depån kan därför ha viktiga kliniska fördelar. I denna studie undersöktes den separata och kombinerade effekten av regelbunden träning och dietinducerad viktminskning på kroppsfettets fördelning.

Metoder

Randomiserad kontrollerad design med i) endast träning (EXO; 12 veckors träning utan kostbegränsning), ii) lågkaloridiet (DIO; 8 veckor med en diet med mycket lågt energiinnehåll (VLED 600 kcal/dag (Nupo)) följt av 4 veckors viktbibehållande kost) och iii) lågkaloridiet och träning (DEX; 8 veckor VLED 800 kcal/dag (Nupo + tillägg på 150–200 kcal) + 4 veckors viktbibehållande kost, kombinerat med träning under hela perioden på 12 veckor). 79 män och kvinnor med fetma inkluderades. Kroppsfettets fördelning mättes med magnetkamera (MR).

Resultat

I EXO-gruppen var viktminskningen (3,5 kg) och den relativa minskningen av VAT (18 %) signifikant lägre än viktminskningen i DIO- och DEX-grupperna (12,3 kg; P≤0,01) och minskningen av VAT (30–37 %; P≤0,001). I alla tre grupperna var den relativa minskningen av VAT större än minskningen av fettmassan (FM; alla fettdepåer mätta med MR; P≤0,01 för alla jämförelser). Förändringarna i VAT var associerade med förändringar i FM och relaterade till det ursprungliga förhållandet VAT/FM (r2=0,72; P≤0,01).

Slutsats

Träning har ingen ytterligare effekt på minskningen av VAT-depån jämfört med den stora effekten av enbart lågkaloridiet. Effekten av träning i sig på VAT är dessutom relativt begränsad. Effekterna på VAT-depån hänger nära ihop med förändringar i den totala fettmassan.

Läs hela studien här (på engelska).

- av L. Breum et al. (2003)

Introduktion

Plasmakoncentrationen av tryptofan och kvoten mellan tryptofan och andra stora neutrala aminosyror (plasmatryptofankvoten) har rapporterats vara låga hos personer med fetma. Plasmatryptofankvoten förutsäger hjärnans upptag av tryptofan och produktionen av serotonin. Om den är låg kan även serotoninfunktionen vara låg. Serotoninneuroner i hjärnan deltar i regleringen av aptiten och verkar i allmänhet i nätverk som minskar matintaget. Hos personer med fetma har värdena hittills bara mätts vid enstaka tidpunkter, och det är inte känt om de låga värdena kvarstår under ett helt dygn. Syftet med studien var att undersöka om plasmakoncentrationer och kvoter av tryptofan hos personer med fetma är lägre än hos normalviktiga under ett dygn, och om de ökar när kroppsvikten minskar.

Metoder

Den ursprungliga gruppen bestod av 18 patienter med fetma och 18 köns- och åldersmatchade normalviktiga personer. 9 patienter med fetma fullföljde viktminskningsprogrammet och bildade tillsammans med sina matchade normalviktiga motsvarigheter de grupper som undersöktes. Patienterna deltog i ett strukturerat polikliniskt viktminskningsprogram med målet att nå idealvikt. I programmets första fas åt deltagarna en diet med mycket lågt energiinnehåll (Nupo). När kroppsvikten hade minskat till ca 130 % av idealvikten (efter 6–17 månader) gick patienterna över till en kost med vanliga livsmedel på 5 MJ/dag. När idealvikten var nådd, eller när ingen ytterligare viktminskning var möjlig, gick de över till en baskost på 8 MJ/dag. Provtagningen hos de tidigare överviktiga gjordes efter att vikten varit stabil (±1,5 kg) i minst en månad på den sista kosten.

Plasmakoncentrationer och kvoter av tryptofan undersöktes hos patienterna före och efter viktminskning samt hos normalviktiga kontrollpersoner. Blodprover togs regelbundet under dygnet. Ett insulintoleranstest användes också för att avgöra om viktminskningen påverkade insulinets förmåga att förändra plasmakoncentrationerna av tryptofan och andra stora neutrala aminosyror.

Resultat

Plasmakoncentrationer och kvoter av tryptofan hos personer med fetma var låga vid alla tidpunkter, och detta kvarstod efter viktminskningen. Plasmakoncentrationerna av alla stora neutrala aminosyror minskade under insulininfusionen i alla grupper.

Slutsats

Resultaten talar för att aptiten stimuleras när serotoninöverföringen är låg. De ihållande lägre plasmatryptofankvoterna under både dag och natt hos personer med fetma jämfört med normalviktiga stöder antagandet att hjärnans upptag av tryptofan och syntes av serotonin kan vara onormalt låga. Att kvoten förblir låg även efter viktminskning tyder dessutom på att tidigare överviktiga kan behöva kämpa mot en biokemisk signal som driver på aptit och matintag. Forskarna drar slutsatsen att hjärnans upptag av tryptofan kan vara ständigt minskat och förbli under det normala trots viktminskning.

Läs hela studien här (på engelska).

- av L. B. Jensen et al. (1994)

Introduktion

Vissa studier har visat att dietinducerad viktminskning åtföljs av en signifikant minskning av bentätheten (BMD). Regionala benförändringar mättes dock inte. Syftet med denna undersökning var att mäta förändringar i total och regional kroppssammansättning hos patienter med fetma som genomgick snabb viktminskning på en lågkaloridiet.

Metoder

DXA-mätning (dubbelenergiröntgen) utfördes på 51 patienter med fetma före och efter 15 veckor på en lågkaloridiet (Nupo, motsvarande 1,9 MJ för kvinnor och 2,4 MJ för män i 2 veckor. Därefter tilläts ett fritt valt tillägg av mat och dryck upp till 4,2 MJ för kvinnor och 4,7 MJ för män). Av dessa patienter skannades 39 igen sex månader senare. Total och regional benmineral, fettmassa och fettfri massa mättes. I kontrollgruppen skannades 9 normalviktiga frivilliga med upp till 23 kg ister placerat framtill och 9 frivilliga med 15 kg ister placerat baktill. Istret togs sedan gradvis bort för att simulera fettförlusten i patientgruppen.

Resultat

I patientgruppen var den genomsnittliga viktminskningen 12 273 g, den genomsnittliga fettförlusten 11 014 g och den genomsnittliga benmineralförlusten 171,6 g efter 15 veckor. Ett nära samband mellan fettförlust och benförlust hittades och beräknades till 16,5 g benmineral per kg fett i patientgruppen, jämfört med 0,5 g benmineral per kg fett i kontrollgruppen. I kontrollgruppen hade 15 kg ister placerat baktill ingen statistiskt signifikant effekt på benmätningarna. Om vikt och fett hade återvunnits vid skanningen sex månader senare, hade även benmineralet återvunnits. Patienter med fortsatt viktminskning fortsatte att förlora benmineral. En patient förlorade 754 g benmineral på 9 månader. Hennes viktminskning var 45 kg under den perioden, och benmineralinnehållet låg fortfarande inom normalintervallet för kvinnor i hennes ålder. Metodologiska och patogenetiska frågor diskuteras.

Slutsats

Slutsatsen är att den observerade benförlusten bör ses som en fysiologisk normalisering inom acceptabla gränser i samband med dietinducerad viktminskning hos personer med fetma.

Läs hela studien här (på engelska).

- av O. L. Svendsen et al. (1993)

Introduktion

Övervikt är en oberoende riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom (CVD) – den främsta orsaken till död och funktionsnedsättning i västvärlden. Mycket lite är känt om förändringarna hos överviktiga kvinnor efter klimakteriet, eftersom tidigare studier har gjorts på män och kvinnor före klimakteriet. Kvinnor efter klimakteriet har en ökad risk för CVD; östrogenbrist, en aterogen lipid- och lipoproteinprofil och fettfördelning spelar alla in. Benskörhet är en annan viktig orsak till sjuklighet och dödlighet i denna grupp. Hur viktminskning genom kost, med eller utan träning, påverkar skelettet är okänt. Syftet var därför att studera effekterna av en energibegränsad diet, med eller utan träning, på kroppssammansättning, viktiga kardiovaskulära riskfaktorer och skelett hos överviktiga kvinnor efter klimakteriet.

Metoder

I en longitudinell klinisk studie randomiserades 121 friska, överviktiga kvinnor efter klimakteriet (ålder 53,8 ± 2,5 år, BMI 29,7 ± 3,1 kg/m2) till 3 grupper: kontroll, en diet på 4 200 kJ/dag eller en diet på 4 200 kJ/dag kombinerad med aerob och anaerob träning. Dieten bestod av en obligatorisk bas av formuladieten Nupo på 1,6 MJ per dag (VLCD) kombinerad med upp till 2,6 MJ fritt vald mat enligt ett ”poängsystem”. Kroppssammansättning (mätt med DXA), fettfördelning, vilometabolism, blodtryck, blodfetter och lipoproteiner, bentäthet samt markörer för kollagen- och benomsättning mättes före och efter 12 veckors intervention.

Resultat

118 kvinnor fullföljde studien. Den genomsnittliga viktminskningen (9,5 kg jämfört med 10,3 kg, NS) var likartad i interventionsgrupperna, men jämfört med gruppen med enbart diet förlorade gruppen med diet plus träning mer fett (7,8 kg jämfört med 9,6 kg, p≤0,001) och ingen mager vävnadsmassa (1,2 kg jämfört med 0,0 kg, p≤0,001). Vilometabolismen (per kg kroppsvikt) ökade i gruppen med diet plus träning jämfört med kontrollgruppen (11 % jämfört med 4 %, p≤0,009). Nivåerna av triglycerider, totalkolesterol, LDL och VLDL minskade, och kvoten mellan HDL och LDL ökade med 20–30 % i båda interventionsgrupperna jämfört med kontrollgruppen (p≤0,001). Det systoliska blodtrycket sjönk, och midja-höft-kvoten samt andelen bukfett av det totala kroppsfettet minskade i båda interventionsgrupperna jämfört med kontrollgruppen (10 %, p≤0,003, och 3,5 %, p≤0,0001). Det fanns inga konsekventa, större skillnader mellan grupperna i förändringar av bentätheten i hela kroppen, ryggraden eller underarmen, eller i markörer för kollagen- och benomsättning.

Slutsats

Hos överviktiga kvinnor efter klimakteriet bevarar kombinerad aerob och anaerob träning tillsammans med en proteinrik, energibegränsad diet den magra vävnadsmassan, förbättrar konditionen och ökar vilometabolismen och fettförlusten. Dieten, med eller utan träning, gav betydande förbättringar av blodfetter, lipoproteiner, blodtryck och fettfördelning. Viktminskningen verkar inte ha någon större negativ effekt på skelettet.

Läs hela studien här (på engelska).

- av A. Astrup et al. (1990)

Introduktion

En diet med mycket lågt kaloriinnehåll (VLCD) i form av en näringsmässigt komplett formuladiet används ofta vid behandling av fetma och har dokumenterats vara effektiv och säker. Upplägget underlättar följsamheten tack vare sin enkelhet i kombination med snabb viktminskning, vilket kan motivera patienten att hålla fast vid dieten. De största nackdelarna är fortfarande patienternas besvär med hunger mellan måltiderna, förstoppning och glesa tarmtömningar. Det har nyligen visats att fibertillskott till en vanlig kost minskar hunger, ökar antalet tarmtömningar och mjukar upp avföringen. Fibertillskott till en formuladiet för VLCD har dock inte rapporterats tidigare.

Syftet med studien var att undersöka om tillsats av fiber till formulan förbättrar följsamheten genom att påverka hunger, mättnad, avföringens konsistens och tarmtömningar. Eftersom fiber kan försämra upptaget av olika tvåvärda katjoner och vitaminer, övervakades även plasmanivåerna av de viktigaste metalljonerna och andra relevanta plasmabeståndsdelar.

Metoder

För att undersöka om kostfiber kan förbättra följsamheten till en VLCD jämfördes en formuladiet (Nupo) på 388 kcal/dag (män: 466 kcal/dag) med en motsvarande version som innehöll 30 g växtfiber per dag. 22 patienter med fetma deltog. Efter en period med vanlig kost randomiserades de enkelblint till två veckors behandling med VLCD med eller utan kostfiber, och bytte därefter grupp för ytterligare två veckor.

Resultat

Alla 22 patienter fullföljde studien utan missade besök eller andra avvikelser från protokollet. Grupperna hade likartad viktminskning (cirka 10 kg på 4 veckor), och kostfibern förbättrade inte detta resultat. Under VLCD med fiber var hungern signifikant lägre än under VLCD utan fiber. Antalet tarmtömningar minskade från 1,9/dag på vanlig kost till 0,7/dag på VLCD utan fiber, men ökade till 1,0/dag med fibertillskott. Fibertillskottet hade ingen effekt på mättnad, avföringens konsistens eller gasbildning. Tillskottet påverkade inte plasmakoncentrationerna av tvåvärda katjoner som kalcium, järn eller magnesium, och gav ingen ytterligare sänkande effekt på blodsocker, kolesterol eller triglycerider utöver den som VLCD gav.

Slutsats

Tillskott av kostfiber till VLCD kan förbättra följsamheten genom att minska hungern och öka antalet tarmtömningar, utan att försämra upptaget av tvåvärda katjoner.

Läs hela studien här (på engelska).

- av F. Quaade & A. Astrup (1989)

Introduktion

En diet med mycket lågt kaloriinnehåll (VLCD) har länge varit ett säkert sätt att uppnå en betydande viktminskning hos personer med fetma inom rimlig tid, förutsatt att den har en adekvat sammansättning, särskilt vad gäller protein. Vi har använt Nupo som VLCD i ordets egentliga bemärkelse, dvs. som enda näringskälla, under perioder på en månad. Vi använder den dessutom som obligatorisk bas i dieter med högre energiinnehåll, vanligtvis 1 000 kcal. En viktig anledning är vår erfarenhet att många patienter inte följer traditionella kostråd och sedan försöker kompensera genom att äta mindre av kostens värdefulla delar, eller genom att lägga in perioder av total eller nästan total svält. I våra dieter kompletteras formulan med iso-energetiska enheter av vanlig mat och dryck, vardera på cirka 63 kcal, som visualiseras som små bilder (”poäng”) i tre färger: blått för proteinrika livsmedel, grönt för fiberrika livsmedel och rött för sötsaker, feta livsmedel och alkoholhaltiga drycker.

Eftersom VLCD-kärnan täcker alla näringsbehov får patienten helt fritt välja de 10 poäng (cirka 630 kcal) som ingår i programmet. Denna frihet inom ramar har testats i en randomiserad studie och visat sig minska avhoppen signifikant. All vägledning och uppföljning sker i grupp, vilket sparar resurser och har tydliga psykologiska fördelar.

Metoder

38 personer med fetma behandlades i följd polikliniskt. Behandlingen inleddes med VLCD-formuladieten Nupo (kvinnor 388 kcal, 56 g protein; män 446 kcal, 69 g protein). VLCD hade inga negativa effekter och fortsatte så länge patienten ville. Därefter kompletterades formuladieten med vanlig mat och dryck upp till 1 000 kcal för kvinnor och 1 100 kcal för män. Efter 5 månader analyserades data separat efter hur länge VLCD hade pågått: grupp 1 (n=20): VLCD i mindre än 2 månader, och grupp 2 (n=18): VLCD i 2 månader eller mer. Grupperna var jämförbara vad gäller längd, vikt och procentuell övervikt, men grupp 2 var något äldre än grupp 1 (49,5 jämfört med 38,3 år, P≤0,01).

Resultat

Viktminskningen skilde sig mycket mellan grupperna. Grupp 1, som avbröt VLCD tidigt, gick ner betydligt mindre, både i absoluta och relativa tal, än grupp 2, som höll fast vid den inledande VLCD-perioden. Skillnaderna var signifikanta både för den totala viktminskningen och viktminskningen under VLCD. Grupp 2 gick ner signifikant mer, både totalt (17,1 kg (7,8–40,1)) och enbart under VLCD (12,3 kg (4,1–28,8)), än grupp 1 (8,7 kg (−1,1–19,1) respektive 7,3 kg (0,9–18,2)). Viktminskningen i båda grupperna tog bort eller minskade kraftigt behovet av en rad dyra läkemedel: diabetesläkemedel, diuretika, blodtryckssänkande och smärtstillande läkemedel m.m.

Slutsats

VLCD är ett effektivt och motiverande sätt att inleda ett viktminskningsprogram, och perioden bör pågå i minst två månader, eftersom längden på den inledande VLCD-perioden hade ett signifikant samband med den slutliga viktminskningen.

Läs hela studien här (på engelska).

- av H. Hey et al. (1987)

Introduktion

Formuladieten Nupo uppfyller alla internationella rekommendationer för dagligt intag av protein, essentiella amino- och fettsyror, vitaminer, mineraler och spårämnen med ett dagligt intag på endast 388 kcal. En VLCD med Nupo som enda näringskälla i många månader har gett stor viktminskning utan risk hos patienter med svår fetma. Om den föreskrivna mängden formula intas är det försvarbart att tillåta fritt val av ytterligare mat, även mindre näringsrika livsmedel, så länge energiutrymmet är tillräckligt litet för att ge viktminskning. Att avstå från populära livsmedel och drycker som kakor, godis, vin och sprit är en viktig anledning till att många patienter inte försöker gå ner i vikt – eller har svårt att hålla fast vid det.

Därför utvärderades ett upplägg på 1 000 kcal (4,2 MJ) där en bas av formuladiet är obligatorisk, medan patienterna fritt får disponera resten av energiutrymmet. Kontrollgruppen ordinerades en isoenergetisk konventionell diet och tilläts använda dietylpropion i måttlig, självreglerad dos. Studien syftade också till att testa ett nyutvecklat kostsystem baserat på visuella symboler för iso-energetiska enheter (poäng).

Metoder

86 patienter i åldern 18–59 år med mer än 20 % övervikt fördelades på två dieter. Testgruppen hade en obligatorisk bas (388 kcal) av en komplett formuladiet (Nupo) och fick därutöver fritt välja mat och dryck upp till 1 000 kcal, inklusive godis och alkohol. Kontrollgruppen hade en konventionell isoenergetisk diet utan mindre näringsrika livsmedel (”tomma kalorier”) men fick ta ett aptitdämpande läkemedel. Alla patienter fick vägledning och uppföljning i grupp, vilket sparade resurser och hade psykologiska fördelar. I båda grupperna gavs kostråden inom ett nytt pedagogiskt system baserat på utbytbara energienheter av vardaglig mat och dryck, visualiserade som illustrerade symboler (poäng).

Resultat

Efter 12 veckor var viktminskningen icke-signifikant större på den konventionella dieten (8,9 kg) än i testgruppen (7,5 kg). Testgruppen hade däremot bättre följsamhet, vilket visades av en signifikant lägre andel avhopp (p<0,05). Upprepade registreringar av energiintaget visade att intaget av ”tomma kalorier” i testgruppen var måttligt, ca 10 %, och att överskottet främst berodde på ett ökat intag av fiberrika livsmedel. Biverkningar var försumbara i båda grupperna. Poängsystemet gjorde vägledning och uppföljning enkel.

Slutsats

Ett fritt kvalitativt val av mat, möjliggjort av att formuladieten täcker näringsbehovet, är ett realistiskt, effektivt och ansvarsfullt alternativ till konventionell kostbehandling av fetma.

Läs hela studien här (på engelska).

- av T. Andersen et al. (1986)

Introduktion

Gastroplastik (GP) hos patienter med svår fetma innebär en oundviklig perioperativ risk, och viktminskningen är ofta otillräcklig även på kort sikt. Å andra sidan bibehålls vikten bättre efter GP än efter enbart diet. För att öka den slutliga viktminskningen och minska de kirurgiska riskerna fick patienterna i studien en obligatorisk tvåstegsbehandling: efter en inledande diet med mycket lågt kaloriinnehåll (VLCD) utförs GP, förutsatt att övervikten har minskat med 40 % genom dieten. Patienter som valts ut på detta sätt fördelas lika på vertikal bandad GP och Gomez-GP. Viktkontroll och patientutbildning sker vid gruppmöten.

Metoder

74 patienter som alla remitterats för svår fetma inkluderades. Medianåldern var 34 år, medianvikten 125,1 kg och medianövervikten 93 % enligt en skandinavisk standard. Alla undersöktes för kontraindicerande sjukdomar genom klinisk undersökning, blod- och urinprover, EKG och leverbiopsi. Behandlingen startade samtidigt för cirka 35 patienter åt gången. VLCD-formulan Nupo fördelas på fem portioner per dag och blandas med vatten. Mellan 8-veckorsperioderna med VLCD ordineras en 2-veckors kost på 900 kcal bestående av naturliga livsmedel med hög proteinhalt och låg fett- och kolhydrathalt.

VLCD-programmet fortsätter så länge en betydande viktminskning uppnås. Aptitdämpande läkemedel är inte tillåtna. Patienterna erbjuds operation som programmets andra steg endast om övervikten har minskat med 2/5 under VLCD. Horisontell och vertikal GP utförs enligt tidigare publicerade metoder. Viktkontroll sker vid gruppmöten tillsammans med ett strukturerat utbildningsprogram. Patienterna följs upp varje vecka fram till tre månader efter operationen, varannan vecka fram till sjätte månaden efter operationen och därefter minst var tredje månad.

Resultat

Resultaten är preliminära och ingen jämförelse kan ännu göras mellan de randomiserade undergrupperna. Medianviktminskningen efter de första åtta veckorna med VLCD var 17,9 kg (intervall 3,6–38,4 kg, n=74). Resultatet av VLCD kan för närvarande bara utvärderas för den första behandlingsgruppen (44 patienter). Av dessa nådde 31 (70 %, 95 % konfidensgränser 55–83 %) gränsen för operation. Två patienter (5 %, 95 % konfidensgränser 1–15 %) slutade komma till gruppmötena efter en lyckad VLCD. Hittills har 25 patienter opererats. De flesta har stabiliserat sin vikt 3 månader efter operationen. Vid den tidpunkten är medianviktminskningen efter operationen 9,0 kg (intervall 3,4–22,0 kg, n=25) och den totala medianviktminskningen av VLCD plus GP 46,0 kg (intervall 26,1–64,0 kg, n=25). Under VLCD var den enda observerade komplikationen ett fall av gikt, som snabbt gick över med konventionell behandling.

Slutsats

VLCD ger en omedelbar viktminskning som inte skiljer sig signifikant från den som uppnås med GP. Jämfört med VLCD verkar GP ha en långsiktig effekt på matintaget, vilket gör viktuppgången betydligt mindre. En jämförelse av behandlingsriskerna talar till fördel för VLCD, som är säker när den genomförs med en näringsmässigt adekvat formula. Genom att kombinera det bästa från båda behandlingarna har det nuvarande protokollet tagits fram, där GP föregås av VLCD. Efter GP är följsamhet till kostråden avgörande för viktminskning och säkerhet. Förbehandling med VLCD ger möjlighet att testa patientens förmåga att följa råden – fetmakirurgi lyckas aldrig hos patienter som inte är beredda att följa kostråd. Genom att justera längden på VLCD kan viktminskningen individanpassas, vilket innebär att nästan alla patienter kan minska sin övervikt till under 40 %, vilket kan ses som den nedre gränsen för överdödlighet vid fetma. Viktminskning före operation gör ingreppen enklare och säkrare och eftervården enklare, vilket ökar patienttillfredsställelsen.

Läs hela studien här (på engelska).